Immonen/Renklint

Det senaste året har Katarina Immonen och jag utforskat olika teman tillsammans, hon i bild och jag i text. Här kan du se några av våra ”Immonen/Renklint”. Ha en skön stund!
(Och välkommen tillbaka – det kommer nya bilder och texter emellanåt.)

Det skiraste

Det skiraste är ytan
ett hölje
nerver och lätthet
Det värdefulla omfamnat
frukten, kärnan
det som vill och måste leva
som väntar på demaskering
att upptäckas
få fullbordas

En rustning
lika ömtålig som andning
att möta världen i
Det tunnaste tunna vänt utåt
Det starka
som vill bli funnet
gömt
som en skugga, en antydan
Stark är längtan bakom slöjan
att bli funnen
uppslukad
viljan att leva

Vad bär du för rustning?

Längtan

Jag skickar min längtan före
kortar tiden, minskar utrymmet
sätter ett utropstecken efter det
Snart!
som ljuder inom mig

Jag längtar framåt, bortåt
och jag längtar till mig själv just då
när lärkan drillar
när du rör mig
när era skratt överröstar allting annat
När allt står still i nuet

Jag längtar efter dina händer
Eller min egen hud?
Att vi ska hitta mig
och dina läppar viska:
Här är du!

När jag längtar efter lärkan
  - är det våren eller sången?
Eller saknar jag någon
som mäter avståndet
mellan mig,
vårvåt åker
och svindlande himmelsrymd?

Och är det just där och då
när våra skratt flyger tillsammans
som jag känner min sanna tyngd?

Så jag längtar
skickar mina sinnen i förväg
på jakt
efter en stund
som är full
färdig
som står still

Rädsla

En skugga skymtar bortom det älskade
en tänkt tomrum
om det älskade skulle försvinna

Min rädsla perforerar konturen
runt det jag aldrig vill mista

En påminnelse
Vi älskar utan garantier
Nu och nu och nu

Lust

I mitt skyddsrum
finns röda ballonger
och knasiga hattar
att fly till vid fara
Ett lager av sagor, lekar och fula grimaser
i kristid när glädjen är slut

Min låtsaskompis är doktor
och lyssnar på hjärtat
i en trasig trumpet
ordinerar polkagris och tulpaner
och minst fyra dygnsdoser lek

När kroppen kalibrerats
av skratt och kullerbyttor
och tankarna åter visas i färg
blåser jag Fara över
på doktorns trumpet
och går ut i världen igen

Styrka

Ett tidvatten i min kropp
kommer och går, sväller och krymper
Dagar i forsande styrka
dagar av genomskinlig skörhet

Finns det ett tecken, en symbol, en lampa som tänds, ett alarm?
Ett instrument som kan mäta kraften här inne
och skriva resultatet på utsidan?
Så att någon där ute kan se
när jag håller
och när jag behöver hållas

Vårda

Om och om igen
har någon funnits där
mött min blick
tagit min hand
blåst på det ömmaste
Någon av mina människor
någon i min mänsklighet

Där och då blev jag till
om och om igen
Det är inte istället för rädslan
det är mitt i rädslan
vår blick
vår hand
vår smärta

Vila 

Vila i skuggan
kraftsamla i solen
Lägg vara och vilja
i varsin vågskål
Låt deras tyngd
hitta sin balans

Att växa

Att ligga i mörker
låta årstiderna vandra över sig
Väntande
vilande
Förvissad
Redo och full av kraft
när tiden är inne

Tillit

Barnet sover obekymrat
dinglande i famnen
Värmen och hjärtats ljud
som enda garanti

Jag lägger mitt öra mot ditt bröst
med en svindlade bön
att våga ge bort mig

Vila

Timglaset vänds
Allt som tiden förbrukat
får korn för korn
rinna tillbaka
Tomt växlas mot fullt
när det är färdigt
givande, mottagande
vilande, vändande

Förlåta

Tranorna ritar på himlen
resande grafik
burna av sin egen lätthet
Ta med er min svärta!
Låt mig stå kvar
tömd och förlåten
Mina missgärningar
skrivna och utsuddade
bland molnen



Hopp

Efter en stund vänjer sig ögonen
och kan se
Mörkret är kvar,
den stumma blindheten
är över

Frid

Tiden la sig som en ögla
det fanns en liten hålighet
ett hemligt fack

Allt som varit
väntar tyst
på att dö
eller att slå rot

Här minns jag framtiden
och ler

Mellandag

Efter-stillheten
Innan-tystnaden
Mellanrums-varat

Det stilla bruset
när hittills silas genom kroppen

Seger

Ögonblicket när man vet
Sötman i att vara den man är
att ha skapat sig
Allt som kan läggas bakom
Segerviss
Lättad

Vändpunkt
Det som ska komma
är redan här
Nuet växer in i sedan
Det som finns
drivs av längtan
bortanför sig självt
Fanns, finns, ska finnas
Nu, nu och nu

Idag uppfyller jag mig med tacksamhet!

Jag tänder tacksamhetens låga
ljuset sprider sig i kroppen
Sinnena vecklas ut
stora ytor mot världen
Allt finns här:
skönheten, godheten
tyngd och lätthet
alla väder, ljus och mörker
tiden - i sin ständiga våg
Allt är här
Tack

Idag släpper jag min oro!

Här och nu är stillhet
händerna vilar i andaktens arbete
Mjuk skymning bakom ögonlockens gardiner

Något i mig vyssar mig
blåser på det som gör ont
stryker min panna

Vägen hit har varit lång
nu är vilans tid
Allt jag inte orkar bära
får sjunka genom kroppen
ner till jorden
Idag släpper jag min oro

Jorden är stor, tiden gåtfull
vad vet jag om min morgondag?
Här och nu är stillheten
här tystnar alla frågor

Nu är varandet, orört,
Sedan finns tid för arbete
Allt jag inte förmår
lyfter som fåglar, seglar bort

Idag släpper jag min oro

Idag släpper jag min ilska
den är gammal, förbrukad
I tillit låter jag den falla
Nya orättvisor
föder sin egen vrede

Som ett revat segel
tömt på vindens kraft
får ilskan vila, sammanrullad
till nästa resa

Idag släpper jag min gamla ilska