Det senaste året har Katarina Immonen och jag utforskat olika teman tillsammans, hon i bild och jag i text. Här kan du se några av våra ”Immonen/Renklint”. Ha en skön stund!
(Och välkommen tillbaka – det kommer nya bilder och texter emellanåt.)
Lust
I mitt skyddsrum
finns röda ballonger
och knasiga hattar
att fly till vid fara
Ett lager av sagor, lekar och fula grimaser
i kristid när glädjen är slut
Min låtsaskompis är doktor
och lyssnar på hjärtat
i en trasig trumpet
ordinerar polkagris och tulpaner
och minst fyra dygnsdoser lek
När kroppen kalibrerats
av skratt och kullerbyttor
och tankarna åter visas i färg
blåser jag Fara över
på doktorns trumpet
och går ut i världen igen
Vårda
Om och om igen
har någon funnits där
mött min blick
tagit min hand
blåst på det ömmaste
Någon av mina människor
någon i min mänsklighet
Där och då blev jag till
om och om igen
Det är inte istället för rädslan
det är mitt i rädslan
vår blick
vår hand
vår smärta
Att växa
Att ligga i mörker
låta årstiderna vandra över sig
Väntande
vilande
Förvissad
Redo och full av kraft
när tiden är inne
Vila
Timglaset vändsAllt som tiden förbrukat
får korn för korn
rinna tillbaka
Tomt växlas mot fullt
när det är färdigt
givande, mottagande
vilande, vändande
Förlåta
Tranorna ritar på himlen
resande grafik
burna av sin egen lätthet
Ta med er min svärta!
Låt mig stå kvar
tömd och förlåten
Mina missgärningar
skrivna och utsuddade
bland molnen
Vändpunkt
Det som ska komma
är redan här
Nuet växer in i sedan
Det som finns
drivs av längtan
bortanför sig självt
Fanns, finns, ska finnas
Nu, nu och nu
Jag tänder tacksamhetens låga
ljuset sprider sig i kroppen
Sinnena vecklas ut
stora ytor mot världen
Allt finns här:
skönheten, godheten
tyngd och lätthet
alla väder, ljus och mörker
tiden - i sin ständiga våg
Allt är här
Tack
Här och nu är stillhet
händerna vilar i andaktens arbete
Mjuk skymning bakom ögonlockens gardiner
Något i mig vyssar mig
blåser på det som gör ont
stryker min panna
Vägen hit har varit lång
nu är vilans tid
Allt jag inte orkar bära
får sjunka genom kroppen
ner till jorden
Idag släpper jag min oro
Jorden är stor, tiden gåtfull
vad vet jag om min morgondag?
Här och nu är stillheten
här tystnar alla frågor
Nu är varandet, orört,
Sedan finns tid för arbete
Allt jag inte förmår
lyfter som fåglar, seglar bort
Idag släpper jag min oro
Idag släpper jag min ilska
den är gammal, förbrukad
I tillit låter jag den falla
Nya orättvisor
föder sin egen vrede
Som ett revat segel
tömt på vindens kraft
får ilskan vila, sammanrullad
till nästa resa
Idag släpper jag min gamla ilska
